Jag skrev till min bror på facebook igår, när den värsta svärtan lagt sig, och så bestämdes det att vi spontant skulle på bio; Oslo 31 augusti.
Och den var... helt fantastisk. Instinktivt vill jag hävda att inte sedan "Återkomsten" från 2003 har en modern film använt filmens medium på ett lika briljant sätt (här skräds inte ord, inte). Kameraföringen i inledningens skogsscener (Tarkovskij!), det sparsamma bruket av ljud (Bresson!), den ärliga men ändå distanserade dialogen mellan Anders och alla dessa avlägsna bekanta, melankolin och känslan av hur huvudpersonen - och vi - står vid undergångens rand och väger fram och tillbaka över stupets kant, hur vi anar hans otroliga svärta medan vi förs runt i ett bedövande vackert och dekadent sensommar-Oslo. Och Anders Danielsen Lie, vilken briljans (han är läkare, woho!).
"Ode till en döende hipster" kallas den och visst, det ligger en del sanning i det. Där finns snygga skinnjackor och old school-vans, men det faktum att Anders är nästan rehabiliterad narkoman, som upprepas gång på gång i filmen, är helt sekundärt; där finns en människa som inte kan finna mening i ett liv som förväntas levas på ett visst sätt. Och ett liv som inte känns värt att leva på något sätt. Vad gör man när känslolivet helt tycks ha dött? När allt bara passerar utan att man ens vill sakta ned det? Vad gör man när man enbart har sig själv att skylla för att man... inte kommit någon vart? Hur hanterar man en sådan insikt? Det är otroligt smärtande att iaktta - och igenkänningsbart.
Min fråga på det här blir i gengäld: Joachim Trier... är du nån sorts geni?
1 Comment:
Han är en mycket sympatisk man, du borde ha gått på filmfestivalen i år och lyssnat på hans tankar om filmen. Jag funderar på att gå på bio och se om Oslo 31 augusti. Det har jag aldrig gjort förut.
Skicka en kommentar